Brukar oftast vilja skriva en summering av året som gått, men i år vet jag inte om jag orkar. Jag brukar skämta om att ”Åh, vad skönt att detta året snart är slut så man kan få ny energi nästa år som ska portioneras ut”. Men detta året var verkligen inget skämt, det har varit en prövning med både sina upp och nedgångar. Alla år är givetvis såna och jag har det inte värre än någon annan, men detta året har verkligen visat var skåpet ska stå, jag har fått omvärdera vem jag egentligen är och vart jag ska. En inre resa, enkelt beskrivet, där jag stundtals tappat glöden. Inte så att jag inte klarar mitt jobb eller mitt liv eller min familj eller hund eller träning. Inte så att jag mått dåligt och inte kunnat skratta.
Men den där gnistan.. den där envisheten, passionen och drivet, den har stundtals inte ens pyrt lite.
Och det är väl därför jag knappt orkat hålla fotograferandet igång. Jag orkar inte. Fotograferandet har alltid varit en del av mig, mitt sätt i att se världen. Att leka med ljus, uttryck och de där ögonblicken som man vill spara för alltid och titta på när det är som mörkast ute. Ta med sig kameran på allt man gör eller bara föreviga något hemma. Men så tittar jag på kameran som ligger prydligt i sin väska och känner bara.. Näää, vi är ingen bra kombo nu…
Jobbet med källaren går sakta framåt. Det är ett väldigt ojämnt golv så det kommer säkerligen behövas lite nödåtgärder här och där och jag har lite svårt att se slutresultatet i mitt huvud nu. Att det ska vara helt färdigt innan året är slut kan jag bara lägga ner, men det gör mig ingenting. Vi har lösningar på allt just nu och det finns andra viktiga saker att ta tag i… som att lära sig dreja ;).
Det finns nog ingenting i mitt liv just nu som jag vill bli på bra på att förstå som drejning. Men så sitter jag där med min klump lera, försöker centrera, lyfta, centrera och lyfta och sedan blir det ändå oftast ojämnt och en vobblig skål. Just nu står det ungefär 3 miljoner olika skålar och muggar uppe i huset på torkning för att kunna bli skröjbrända och sedan glaserade. (Och ja, den ni ser på bild har ett ord i sig, min kollektion kommer heta Bitch, men som ni ser så slant jag med stämpeln till C)
Det är ju en hel vetenskap det där, för tydligen ska leran torka, så när man passerar 100 grader ska den klara det, men sedan finns det kemiskt vatten som behöver torka, annars exploderar hela muggen/skålen när man når runt 400 grader. Tror vi hittills lyckats skröjbränna/glasera 3 skålar av 20. De anda 17 har exploderat.
TÅLAMOD med torkning ska man tydligen ha. MINST 1-2 veckor ska det stå och säkerligen gärna mer än så.
Och häromdagen kom grabbarna igen och vi bakade pepparkakor. Tror det hamnade mer pepparkaksdeg i magarna än på plåtarna och vips var 500 gram deg borta. Att jag dessutom glömde andra plåten i ugnen går ju bara att skratta åt. Det är väl lite sån jag är; tankspridd men med en god avsikt. Philip har lagt ner sin själ på att försöka dekorera inför de 4 pepparkakor han skulle få ta med sig till dagens fika så han var extra nöjd.
Idag är det en vecka kvar till julafton och det börjar byggas torn av julklappar under granen. Vissa är på g med posten, så jag hoppas innerligt det löser sig. Revbenen ska kokas och mina anbud ska in. Igår skickade jag in en mega-upphandling som tagit mycket energi. Ett sånt där arbete där man vaknat mitt i natten, svettig av stress och funderingar.
I slutändan hoppas jag det blir bra, nu är deadlinen passerad så jag kan inte göra mer.
Nu har jag bara småsaker kvar, så kanske kan jag snart börja andas normalt igen och inte ha axlarna uppe vid öronen. Ska inte vara ledig något men tänker att det inte blir kaos med inkommande anbud just över julledigheten i alla fall.
Och eftersom det pågår renovering av hela huvudkontoret så blir det hemmakontor för hela slanten till vecka 3 ungefär. Vi ska byta till våningsplan 5 med utsikt över Annelundsparken. Jag drog vinstlotten om en härlig fönsterplats igen dessutom, min chef vet vad jag gillar.
Att jobba hemma har sina fördelar men även nackdelar. Man blir otroligt osocial. Och man går runt och ser ut som en uteliggare om man inte har några inplanerade Teams-möten. Fördelar är ju att man kan gå runt och se ut som en uteliggare, ta en välförtjänt gympaus och inte oroa sig för att min bordsgranne tycker jag luktar svett efteråt om jag inte hinner duscha. Och äta en hemlagad lunch istället för att springa till Convini-kiosken och köpa något som man ändå vet att man inte kommer gilla.
Så de flesta av luncher tar jag en break och svänger in på Friskis och Svettis för att gymma. Läste en text nyligen om hur roddmaskiner bygger kondition och styrka för hela kroppen så försöker dra några varv innan armarna skriker att de kommer dö och trilla av. Några få löpturer har det blivit, både ute och på löpband och det känns ändå bra, konditionen håller i sig. Jag utmanade mig själv med ett cirkelpass med mina kollegor i förra veckan med, den träningsvärken skojade man inte bort.
Och nu är morgonpromenaderna med Ida slut för detta året. Hennes familj åker till Thailand så vi får väl se om jag lyckas ta mig upp 05.15 varje morgon och gå själv eller med sällskap av F. Han har lovat att göra sitt bästa.
Lämna ett svar