Alltså, jag hade ju kunnat skriva att jag sprang milen på under timmen igår, när Blodomloppet gick av stapeln i Borås.
Men nej, det gjorde jag inte. Hade jag ens anmält mig till milen? Nej.
Jag hade kunnat skriva att jag sprang 5 km på under 30 minuter.
Gjorde jag det? Nej.
Hade jag anmält mig till 5 km? Ja.
Sprang jag? Ja.
Blev det en rekordtid? Nej.
Jag jagar alltid något. Ska alltid bli lite bättre. Ska alltid ha lite finare kläder. Vill alltid ha en bättre kamerautrustning. Vill ha lite längre hår, vitare tänder, bli bättre på att inte snooza… bla bla bla.
Hallå? Vad håller jag på med?
Jag vet faktiskt inte. Varför är det så svårt att bara få vara nöjd med det man gör, så länge det är något bra man gör, för sig själv? Varför ska jag alltid hela tiden tänka att jag måste göra något som är mycket bättre än förra gången?
Jag menar…. hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle springa 5 km i en FRUKTANSVÄRD kuperad terräng på några minuter över 30 så hade jag bara skrattat, för jag har alltid sagt att springa inte är något för mig. Det kommer aldrig gå.
Lägg dessutom till att jag dels varit i Italien i en vecka utan träning, massor av mat och vin och sedan en vecka till med hosta och snörvel… Plus att jag efter dryga 2 km fick en sprucken stortå-nagel som färgade min strumpa röd istället för vit.
Ja, gårdagens lopp var hemskt. Det var inget lopp man sprang med ett leende på läpparna för på Ymer, där är det kuperat.
Backigt, sandigt, slirigt, trångt.
Över 1300 personer som skulle trängas i uppförsbackarna och det var 1300 personer som skulle kissa precis innan start.
Men ändå så satte jag min ena fot framför den andra i något som liknade löpning/jogging. Det var jobbigt. Det var mentalt jobbigt.
Men, jag gjorde det.
Och känslan efteråt, den slår allt. All krämpa, alla uppförsbackar. Alla spruckna naglar och all svett som rinner längs ansiktet.
Att få high-five-a med mina lagkamrater som ni ser på bilden.
Dopaminerna flödar.
Och ÄNDÅ kan en liten bit av mig inte vara nöjd, för jag hade ju kunnat pusha lite till…
Hallå? Vad håller jag på med?
Jag vet faktiskt inte.
Men nu, Christine, nu måste du börja se det som du gör bra.
Du går till jobbet, du ser till att barnen har tak över huvudet. Du är frisk, din kropp är stark och du kan göra allt du tänker att du kan göra. Om du vill springa, då är du en löpare, precis som alla andra som springer. Vill du gymma, då är du en som går till gymmet. Plätt-lätt. Vill du vinna mer anbud så kan du. Vill du lära dig hur man blir extremt bra på excel, ja… då kan du det, men du kanske blir gråhårig på kuppen. Vill du fotografer mer, ja, då gör du det. Men du behöver inte alltid göra allt samtidigt.
Lugna ner dig, bra saker får ta tid. Du hinner.
Igår var jag helt enkelt en 4-fucking-1-åring som sprang 5 km med en sprucken tånagel. Och när hon kom i mål så var hon glad.
Idag är hon fortfarande glad. Glad och stolt.
Lämna ett svar